Beskrivning av bisjukdomar

Såväl biyngel som fullbildade bin är kan drabbas av sjukdomar och skadedjur av olika slag. Sjukdomarna kan orsakas av bakterier, svampar, virus, encelliga djur eller kvalster men kan också bero på störningar i ämnesomsättningen. Vissa av åkommorna är relativt ofarliga, men några kan i hög grad försvaga eller fullständigt förstöra bisamhället.

Följande sjukdomar och skadegörare anses vara så allvarliga att kontrollen av dem regleras i svensk och/eller EU:s lagstiftning

  • amerikansk yngelröta (Paenibacillus larvae)
  • varroakvalster (Varroa destructor)
  • trakékvalster (Acarapis woodi)
  • lilla kupskalbaggen (Aethina tumida)
  • tropilaelapskvalster (Tropilaelaps spp.)

Sammetsgetingen kan också orsaka problem för biodlingen. Det är en insvasiv främmande art som Naturvårdsverket har ansvaret för. Under Mer information kan du läsa mer om sammetsgetingen.

Amerikansk yngelröta

Amerikansk yngelröta kallas också nymfpest, elakartad yngelröta, täckt yngelröta och täckt bipest. Sjukdomen kan orsaka betydande förluster för biodlaren.

Utbredning i Sverige

Amerikansk yngelröta förekommer mer eller mindre allmänt i Götaland och Svealand. I Norrland förekommer den endast lokalt.

Förekomsten av amerikansk yngelröta har minskat drastiskt under andra halvan av 1900-talet i Sverige, tack vare det stränga bekämpningsprogrammet. Under senare år har det dock skett en ökning igen, främst i sydligaste Sverige. Det är inte klarlagt vad ökningen beror på.

Symptom på amerikansk yngelröta

Tecken på amerikansk yngelröta är att cellocken sjunker in och blir mörkfärgade. Bina gör ofta hål och revor i cellocken under sina försök att avlägsna de döda larverna. Om cellocken avlägsnas från sjuka celler, kan man se larvresterna som en brun, kletig massa. Massan kan med hjälp av en trästicka dras ut i ganska långa trådar. Så småningom torkar larvmassan ihop till en tunn, knappt synlig, lite knottrig skorpa, som sitter hårt fast vid cellväggen. Det döda ynglet avger en karakteristisk, ganska motbjudande lukt, som kan sägas påminna om ruttet djurlim, fotsvett eller vissa ostsorter.

Locken över celler där larven dött av amerikansk yngelröta försvinner ofta inte helt. Det är därför möjligt att spåra sjukdomen genom att granska vaxkakorna när yngelsättningen avslutats på hösten. Cellocken kan emellertid ha blivit kvar även av annan anledning och därför måste man alltid undersöka om yngelresterna i de celler som har locken kvar visar den karakteristiska sjukdomsbilden.

Kontroll

Amerikansk yngelröta kontrolleras dels genom att sjuka bisamhällen avlivas och deras bikupor destrueras, dels genom restriktioner för flytt av honungsbin och smittförande material ur ett smittförklarat område.

Bakterierna som orsaka sjukdomen bildar sporer som är mycket motståndskraftiga mot värme, kyla och desinfektionsmedel. Sporerna kan finnas kvar i honung, skattlådeväggar och gamla vaxbyggen i många år, och dessa kan därför utgöra farliga smitthärdar. Det finns belägg för att smittämnen överlevt i åttio år.

Sjukdomens förlopp

Amerikansk yngelröta orsakas av en sporbildande bakterie, Paenibacillus larvae. Dess sporer, som utgör det egentliga smittämnet, kommer med fodret in i bilarvens tarmkanal. Om larven är 1-2 dygn gammal och infektionsmängden stor, kan sporerna snabbt gro ut till stavformade bakterier. De förökar sig hastigt och sprider sig i hela larven. På mycket kort tid dör larven. Ringlarver som dödats av amerikansk yngelröta avlägsnas av bina praktiskt taget spårlöst.

Vid lägre infektionsgrad lyckas den unga larven ofta avvärja angreppet och förblir frisk. Men det kan också inträffa att sporerna gror ut till bakterier, som emellertid inte förökar sig nämnvärt i det skedet. Larven utvecklas till synes normalt. Då den övergår från sträcklarv till förpuppa och cellen larven ligger i täcks, börjar en explosionsartad förökning av bakterierna. På mycket kort tid dör larven och omvandlas till en ruttnande seg massa. De stavformade bakterierna förvandlas i samband med detta till sporer, som lätt sprids till friska larver via ungbin som försöker avlägsna de sporbemängda yngelresterna. Resterna efter en enda död förpuppa beräknas innehålla ca 2,5 miljarder sporer.

Om sjukdomen fått fäste i ett bisamhälle kommer detta troligen att dö ut helt så småningom, eftersom nyrekryteringen av bin hämmas. Det händer dock att ett bisamhälle kan visa tecken på sjukdomen och sedan tillfriskna, och förbli friskt under en lång period.

Varroakvalster

Varroakvalstret finns på alla kontinenter där det odlas honungsbin. I Sverige påträffades varroakvalster för första gången på Gotland 1987, och på fastlandet våren 1991. I båda fallen rörde det sig om etablerade angrepp som funnits i bigårdarna ett antal år innan de upptäcktes.

Utbredning i Sverige

Varroakvalster sprider sig sakta norrut genom Sverige och har nått hela Gävleborg och stora delar av Dalarna. Det kommer också in österifrån, och har där nått samtliga kustkommuner och Övertorneå kommun. Sverige är indelat i zoner beroende på hur troligt det är att varroa förekommer inom området.

  • Zon 1: områden med konstaterad förekomst av varroakvalster,
  • Zon 2: områden misstänkta för förekomst av varroakvalster och som ska övervakas för förekomst av varroakvalster
  • Zon 3: områden där förekomst inte är konstaterad men som får övervakas för misstänkt förekomst av varroakvalster

Zonerna uppdateras i takt med att smittläget ändras.

Symptom på varroakvalster

Symtomen märks oftast först tre till fyra år efter det första angreppet. Missbildade bin och bin som inte kan flyga visar sig på flustret, och man kan också hitta puppor som dött till följd av varroanymfernas utsugning och sedan städats ut av bina. Genombitna cellock och ett oregelbundet yngelläge med många tomma celler är andra tecken på vad som skett. Kvalster på vuxna bin är svåra att upptäcka, även om det går att se kvalstren med blotta ögat.

Kontroll av varroakvalster

I de flesta fall finns det möjlighet att genom behandling rädda ett angripet bisamhälle och ge det en godtagbar produktionsförmåga.

Kvalstret kan bekämpas med biotekniska åtgärder, med organiska syror eller med läkemedel. Det bästa resultatet uppnås om olika metoder kombineras.

En bioteknisk åtgärd är utskärning av drönaryngel. Eftersom varroakvalstret hellre angriper drönaryngel än arbetaryngel kan man hålla nere kvalstertillväxten genom att skära ut drönarynglen under den tid då dessa produceras. Metoden fungerar bäst i bisamhällen med små eller måttliga angrepp.

Folder: Bekämpa varroa

Spärrboxmetoden – en av flera biotekniska åtgärder

En annan bioteknisk åtgärd är den så kallade spärrboxmetoden. Vid användande av spärrboxmetoden spärras drottningen på en ram i tre på varandra följande steg. Därefter avlägsnas de ramar där drottningen lagt ägg, innan bina kryper ut. Det första ingreppet görs första till andra veckan i juni, då drottningen placeras på en utbyggd ram i spärrboxen som hängs in i samhället.

Det andra ingreppet sker efter nio dygn och då byts ramen i spärrboxen ut mot en ny där drottningen nu får gå. Den första ramen, där ynglet har börjat täckas, hängs utanför boxen. Observera att alla drottningceller måste avlägsnas. Efter ytterligare nio dygn avlägsnas den första fångstramen ur samhället, den andra hängs utanför spärrboxen och drottningen får gå på den tredje ramen i boxen. Det fjärde ingreppet görs nio dygn senare då den andra fångstramen avlägsnas ur samhället och drottningen släpps fri i samhället. Fångstram nummer tre får sitta kvar i spärrboxen för att täckas av bina.

Efter nio dygn är det dags för det femte ingreppet då spärrboxen och den tredje fångstramen avlägsnas. Fångstramarna innehåller nu yngel som är angripna av varroakvalster. Ramarna måste därför antingen brännas, frysas eller behandlas med myrsyra för att kvalstren ska förintas. Behandlingen är relativt arbetsam och detta begränsar användbarheten i större biodlingar.

Folder: Bekämpa varroa med spärrboxmetoden

Organiska syror vid varroabekämpning

Myrsyra och mjölksyra används också vid varroabekämpning. Myrsyra och mjölksyra förekommer naturligt i honung, och de halter som kan hittas efter en behandling ligger inom de gränser som är normala. En annan fördel med myrsyra är att det är den enda organiska syran som har effekt på kvalster i täckta celler. Behandlingen kan kombineras med spärrbox.

Varroakvalstrets biologi

Varroakvalstret är ett spindeldjur och har därför åtta ben. Det har samma rödbruna färg som bilusen (Braula coeca), och kan förväxlas med denna. Bilusen är dock en insekt och har bara sex ben. Kvalstret är ca 1,7 mm brett och 1,3 mm långt. Bilusen har ungefär samma storlek men är mera långsmal.

Det är endast honor av kvalstret som påträffas på vuxna bin. De transporteras med ambina till yngelcellerna och flyttar till larverna när dessa matas. För att producera avkomma måste kvalstret ha tillgång till biyngel. Honan föredrar drönaryngel framför arbetaryngel, och söker sig till en larv som snart ska täckas av bina. Äggläggningen börjar omkring två dygn efter att cellen täckts. Sedan lägger honan ägg med c:a 30-36 timmars intervall. Det första ägget utvecklas normalt till en hanne och de därpå följande till honor. Varroaynglets utvecklingstid är omkring sex dygn, vilket betyder att biynglets täckningstid är en begränsande faktor för varroapopulationens tillväxt.

Kvalsterlarverna (nymferna) livnär sig genom att suga hemolymfa ur biynglet, som därigenom skadas. När flera kvalsterhonor går ner i samma cell blir skadorna ofta så allvarliga att individer med förkrympta vingar eller andra missbildningar uppstår. De färdiga kvalsterhannarna har förkrympta mundelar och dör därför snart, men parar sig dessförinnan med de honor som utvecklats i samma cell. Honorna följer med värdbiet då det lämnar sin cell och förflyttar sig sedan aktivt till andra bin. De lever ungefär två månader på sommaren och sju månader på vintern.

Varroakvalstrens förökning och spridning

Varroakvalstren förökar sig snabbt, och deras antal i ett bisamhälle kan tiofaldigas på ett år. Trots detta tar det tre eller fyra år innan kvalstren blivit så många att bisamhället skadas och visar tydliga tecken på svaghet. Om ingenting görs i det skedet kommer bisamhället att dö efter ytterligare något år.

Genom binas naturliga beteende sprids varroakvalstret ständigt till nya bisamhällen. Den naturliga utbredningshastigheten är ungefär fem kilometer om året. Genom mänskliga åtgärder, som exempelvis handel med drottningar och långväga transporter av bin, har parasiten fått en global utbredning, som kan betecknas som explosionsartad. Reglerna om import och förflyttning av bin är till för att minska den mänskliga spridningen av kvalstret.

Trakékvalster

Trakékvalster är ett mikroskopiskt spindeldjur, Acarapis woodi, som lever inne i binas andningsrör i mellankroppen.

Utbredning

Kvalstret har hittills inte konstaterats i Sverige, men det förekommer i de flesta europeiska länder. 1991 konstaterades trakékvalster i Danmark och Finland. I april 2002 hittades trakékvalster i Norge.

Symptom

Symptom på trakékvalster syns i första hand på våren efter rensningsflygningen. Marken framför kuporna kan då vara täckt av krypande och hoppande bin som inte kan flyga. Liknande symptom förekommer emellertid även vid andra bisjukdomar. För att fastställa om det är trakékvalster eller inte krävs att prov på vuxna bin skickas till analys på ett laboratorium.

Spridning

Trakékvalstret sprids endast med levande bin, alltså inte genom vaxbygget och ynglet.

Källa: Jordbruksverket